Mats Rehnman skriver om bildandet av FEST

För tio år sedan kom jag hem från Frankrike uppfylld av en idé. Jag hade deltagit i en konferens för europeiska storytellers. Där i La Maison de Conte som ligger i en förstad till Paris hade jag mött berättare från sjutton länder. Det var ganska omtumlande, på den tiden hade ju vi svenska berättare en ganska begränsad kontakt

Foto: Fabula Storytelling

med den internationella storytellingvärlden. Vi hade arbetat med multilingual storytelling, och med repertoarfrågor utifrån våra skilda kulturer. Men under måltider och krogrundor hann jag också prata med många om situationen för berättarkonsten i våra olika länder. Jag fann att man hade samma uppförsbackar som vi här i Sverige: en konstart utan resurser och stöd, svår att utveckla och fördjupa eftersom de flesta arbetade ensamma. På planet hem kom jag fram till att vi behövde organisera de europeiska berättarna på något sätt, så att vi kunde sporra och stödja varandras utveckling. Men hur? Jag hade själv inga partners och det fanns ingen berättarorganisation i Sverige. Och dessutom var ju nio av tio berättare i praktisk mening anarkister.

Något år därefter arrangerades en liknande konferens i Tromm i Tyskland. När jag försökte torgföra tanken om en organisation mötte jag inget intresse. Var och en hade nog med sitt på hemmaplan, man trampade vatten och försökte få uppdrag. Så jag åkte hem och ägnade mig åt mitt jag också. Vilket råkade bli att starta den internationella Fabula Storytelling Festival. Och dessutom Berättarnätet Sverige, som konstruerades så att berättarna måste vara organiserade i regionala förbund eller intressegrupper för att kunna bli med. Plötsligt fanns det arton berättarorganisationer i Sverige! Vi startade landskampen i Storyslam med syftet att få de olika organisationerna att börja kommunicera och samarbeta. Det fungerade! Nästa steg var att försöka få till ett nordiskt samarbete. Vi bjöd in norrmän och danskar, finländare och islänningar till tävlingar, och inrättade Nordgruppen som fick ta över styrningen. Nu började det äntligen bli internationella samarbeten.

Vid det här laget var jag ganska sliten. Det där med en europeisk organisation tycktes mig vara en övermänsklig uppgift. Men så kom Frestaren för att viska i mitt öra. Det var i samband med att jag var konsult åt en berättarorganisation i Stavanger som förberedde stora projekt till 2008 då de skulle vara Kulturhuvudstad. Maritha Nielsen som var visionären i Stavanger frågade mig om idéer. Och jag råkade nämna tanken på en europeisk berättarorganisation. Hon såg framför sig hur den skulle bildas på ett fartyg i Stavangerfjorden. Så rullade processen igång. Jag bävade, hur skulle jag orka? Nå, nu fanns det ju fler krafter. Maritha kontaktade Abbi Patrix som var ledare för La Maison de Conte i Frankrike, och Donald Smith som byggt upp Scottish Storytelling Centre i Edinburgh. Plötsligt hade vi en arbetsgrupp som drog upp riktlinjerna. Jag såg också till att ordna möten på festivaler som jag var inbjuden till runt om i Europa, där jag presenterade idén. Nog mötte jag en hel del skepsis, det fanns tyvärr en hel del misstänksamhet och revirtänkande mellan berättare – i synnerhet i lokala sammanhang. Men det fanns också de som tände. När vi närmade oss 2008 hade vi anmälningar från berättare i ett tjugotal länder. Det var över förväntan. Men så skedde en katastrof.

Fortellersentret i Stavanger fick organisatoriska problem och miste sina bidrag. Hela projektet med FEST höll på att kapsejsa. Då ryckte Heidi Dahlsveen in. I elfte timmen bärgade hon konferensen till Oslo.

När jag kom dit och såg deltagarna strömma in på Högskolan i Oslo trodde jag knappt det var sant.  Och det blev som det brukar när berättare kommer samman, man fraterniserar, man sitter och gaggar till småtimmarna med sina antagonister och blir bästa vänner. Man nätverkar, delar visioner, startar projekt.

Vi hade problem med att bestämma organisationsform. Jag propagerade för modellen från Berättarnätet Sverige, där bara organisationer får vara medlemmar. Detta för att undvika att FEST skulle bli ett torg där folk bara promotar sig själva istället för att arbeta för det gemensamma bästa. Det var först året därpå i Lausanne i Schweiz som vi kunde anta stadgar och välja ledningsgrupp. Själv avböjde jag att sitta i den, min roll i processen var över nu. Sedan dess har konferenser hållits i England och Spanien, och i år samlas man på det fantastiska slottet i Alden Biesen i Belgien.

För egen del kan jag se en avgörande skillnad jämfört med för tio år sedan. De där åren av ensamt harvande som berättare är över. Mitt kompani Fabula Storytelling är inblandade i tre olika europeiska utbildningsprojekt just nu, och samarbetar med kraftfulla grupper som Mythos i Grekland, Racunta mi una storia i Italien, Beyond the Border i Wales, Studio Groupa O i Polen och Hakaya i Jordanien.

Mats Renman, Fabula Storytelling