Apropå genrer är detta inte en rapport från seminariet i Landskrona under SM-helgen. Det är snarare ett minikåseri, inspirerat av samtalen på temat genrer, kvällen innan berättarkombattanterna drabbade samman så att dammet i rådhussalen rök och porträtten av stadens stora män föll i golvet av häpnad.
Så här beskriver Wikipedia ordet kåseri:
”Ett kåseri är en underhållande kortare text i tidning eller tidskrift. Termen kommer från franskans causer (samtala). Ett kåseri är avsett att ibland framföras muntligt och skall därför vara talspråkligt. Det kan innehålla högt som lågt, överdrifter och underdrifter. Själva poängen är att stora, allvarliga ämnen kan avhandlas i en sorglös ton. Ett kåseri skrivs huvudsakligen i humoristisk, lättsam ton.”
Det vet jag inte om jag klarar, men skulle kåserier kunna vara något för genrevidgande muntliga berättare? Eller är en kåserande stil en brist i ett muntligt berättande? En mer fruktbar fråga är kanske i vilka sammanhang det kan tillföra något?
En annan fråga som jag umgåtts med sedan SM-finalen: är det en tillfällighet att de vanligaste vinnarna i berättaslam berättar egna historier? Inte traditionella eller muntligt traderade berättelser. Hur stor nytta har de båda flitiga slamvinnarna Pelle Olsson och Karin Ferry av sina mer litterära talanger?
Om man föreställer sig att litteraturen aldrig utvecklats, skulle i så fall fler muntliga genrer ha utvecklats? Skulle fler ”samarbetsberättargenrer” levt kvar? Fler improviserade genrer, sådana som numera är mer livskraftiga i familjens mylla än på kulturlivets konstgödslade åkrar?
Jag minns en gång när vi som berättade i Stockholm brukade träffas i ”Alfs torn”. Vid det här tillfället hade vi berättarmiddag i hans källare. I den delvis jäsningsproduktinspirerade stämningen började lyssnarna kommentera huvudpersonen och varna honom för de moraliska och erotiska fallgropar vi såg att han var på väg att glatt falla ner i. Det var lite som samspelet mellan figurerna i Kasperteater och barnen i publiken.
Efteråt läste jag om urgamla berättartraditioner på Irland. Tänk er en grå vindpinad by på atlantkusten där lördagkvällens berättare är den enda underhållningen under veckan. Där gjorde tydligen lyssnarna samma sak! Hejade på, varnade, kommenterade …
Härmed inbjudes officiellt både ni som var där på seminariet på teatern i Landskrona och alla andra att kommentera, protestera, applådera och lägga till!
Ulf Ärnström
PS Tack till alla som var med och satte sprätt på tankar och idéer!
PPS Och vill någon ha en mer traditionell genomgång av ämnet genrer kan jag rekommendera kapitel tre i ”Varför? Handbok i berättande pedagogik, tredje upplagan (2013)” Den har jag skrivit själv så allt som står där är garanterat sant.
Lämna ett svar