Unga berättare i norr 

Det är Berättarfestival i Skellefteå, onsdagkväll och salongen är fylld, på scen står Amanda Glans, berättare, hon är kvällens konferencier, hon öppnar med orden: ”Välkomna hit, och speciellt välkomna är alla unga berättare som snart ska fylla scenen. Den här kvällen vill jag ska kännas som en öppen famn och en knuten näve”. De berättelser vi får lyssna till under det 3 timmar långa programmet är berättelser som verkligen engagerar, som kommer direkt ur hjärtat, som förmedlar den kraft som kommer ur ett äkta engagemang. Det är autentiskt, det är kraftfullt, det är glöd och skärpa i orden.

I år var det 17 unga berättare som intog scenen. I publiken fanns alla åldrar, det var mångfald och berättarkraft!

Den tydliga satsning som Berättarfestivalen har varje år, att det ska finnas en scen för de unga berättarna, att den scenen ska uppmuntra till att utveckla berättarkonsten – det har gjort att det varit en inspirerande utmaning varje år att skapa programmet, att erbjuda en snygg scen, bra teknik och en koppling till de som arbetar professionellt med berättade. Det har inspirerat ungdomar att vilja delta, att utmana sig själva för varje år, att låta sig inspireras av förra årets deltagare och gå vidare. Det har lockat många att ta ny steg inom berättarkonsten.

Vi har skapat ett nätverk som består av personer från lokala organisationer som till vardags möter ungdomar, som kan erbjuda berättandet som en konstform, eller som är intresserade och behöver hitta andra att samarbeta med. Under tiden mellan Berättarfestivalerna behöver ungdomarna få inspiration och utveckla sitt berättande. Skelleftebygdens Berättarförening och Kulturföreningen Mullberget erbjuder en mötesplats för berättade, med fokus på scenberättande, även Edelviks folkhögskola som erbjudit Berättarkurser för eleverna under året samt gymnasiets Estetiska program Teater.

Viktigt är att det finns kunniga personer som vill dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter inom berättandet, att det finns en plats att vara på, att arbetssättet bygger på delaktighet, lyhördhet och öppenhet för  utveckling.

Det är sex år sedan Berättarfestivalen arrangerade den första berättarkvällen med unga berättare, den gången med fokus på unga ensamkommande flyktingarnas livsberättelser. Då hade Skelleftebygdens berättarförening bedrivit ett flerårigt arbete med unga berättare, och hade nu ett samarbete med en community theatre i Bologna för att skapa en mångspråkig berättarföreställning om flyktingars villkor i dag.

Året därpå blev det mer berättelser om att vara på flykt, som sen följdes av en helkväll med improberättande. Då hade vi redan upptäckt styrkan i att ha en professionell berättare som konferencier under kvällen.

Det visade sig vara lyckat, det inbjöd till härliga respektfulla möten på scen, som gav mersmak och inspiration. Tredje året inbjöds en ung estradpoet från Sydafrika, Blaq Pearl, och hon inspirerade till att skapa poetiska texter med starkt samhällsengagemang. Det följdes av en lust att undersöka mer av estradpoesin kopplat till berättandet, och Olivia Bergdahl inbjöds att leda programmet 2014. I år var det Amanda Glans som med stor varm famn tog sig an värdskapet. Vi erbjöd också estradpoeten Mime Märak, och scenen fylldes av berättelser om orättvisor, drömmar, övergrepp, rädsla, längan och stort mod.

Under dessa sex år har vi tillsammans byggt upp ett samarbete som är i ständig utveckling, i rörelse, framåt. Jag har arbetat väldigt lyhört, låtit tiden och behoven styra innehållet, varit öppen för den konstnärliga friheten och varit beredd att släppa kontrollen när det behövdes. I år, 2015, kom frågan från en ungdomsförening: ”kan vi ta över berättargrupperna själva nu? Kan Berättarföreningen finns med som stöd om vi behöver? Kan ni finnas kvar som bollplank?”  Svaret blev förstås JA.  Det är härligt att få vara med och så berättarfrön, vattna, göda, och sen låta allt växa av egen kraft, få vingar och flyga vidare.

Rose-Marie Lindfors

Skelleftebygdens Berättarförening