Sven Hansson har lämnat oss. Sven var en uppskattad berättare som engagerade sig i den muntliga berättarkonsten i många olika sammanhang. Han var med och startade Landskrona berättarklubb för tjugo år sedan och har tillsammans med Lasse Sjöberg (död 2016) drivit berättarcafeer i Landskrona sedan dess. Han var styrelseledamot i Berättarnätet Sverige och i föreningen Skånska berättare och han var också aktiv i det skandinaviska och europeiska berättarsamarbetet. Sven efterlämnar ett stort tomrum i berättarfamiljen. Sven blev 74 år. Vera Nilsson
Ovanstående text har ni kanske läst på Ratatosk redan. Nedan följer några personliga ord och minnen från bland andra några styrelsemedlemmar. Lämna gärna egna minnen i kommentarsfältet.
Sven Hansson, Story Sven, en stor berättare har lämnat oss på självaste Världsberättardagen, den dag då alla berättelser får extra mycket luft under vingarna.
Jag minns dig som en stor varm famn som alltid hade en berättelse att bjuda på, berättelser som kunde få den mörkaste grotta att stråla av ljus.
Berättelsen om dig Sven den har du berättat varje dag, i allt du gjort. Den finns kvar hos mig, hos oss alla som fått möjligheten att möta dig.
Du har satt tydliga spår i den svenska berättarrörelsen, och du finns alltid med oss.
Rose-Marie Lindfors
Vilken saknad.
Sven Hansson var det närmaste en berättarpappa man kan komma i Sverige. Jag minns min första Ljungbyfestival 2011 när plötsligt en lång skäggprydd skåning kom fram och visste vem jag var utan att vi hade träffats. Sven naturligtvis, som hade sådan koll på hela Berättarsverige. Sedan frågade han om jag berättade något av Eva Wigström. Vem, undrade jag? Och så lyssnade jag fascinerat på Sven i 20 minuter när han berättade tre historier av Skånes folksagodrottning. Han hade alltid tid att lyssna men framförallt berättade han så ofta han kunde. Så länge jag är en del av berättarrörelsen trodde jag att Sven alltid skulle vara där. Någon ville annorlunda och nu saknar jag och hela Berättarsverige denna underbara muntliga underhållare.
Johan Theodorsson
Första gången jag mötte Sven var vid en berättarfestival i Ljungby. Det var i början av 2000-talet, Sagomuseet var nyöppnat. Det skulle hållas berättarcafé. Jag skulle vara värd. Inbjudna till detta café var några som kallade sig ”Landskronas berättarklubb.” Dem hade jag aldrig hört talas om. Får tillstå att jag var rätt nervös. Blev det ingen fart på berättandet skulle jag tvingas hålla låda själv. I tre timmar…
Så stod Sven där, bredbent, trygg, leende. Vi skakade hand. Hans hand var varm. På sin mjuka skånska började han så tala. Orden rann ur honom. Det var berättelser om himmel och jord, det var om bilar, det var om små barn. Dagsaktuella politiska händelser sammanflätade med antikens gudagestalter. Man hade kunnat höra en knappnål falla. Åhörarnas ansikten var – förklarade.
Därefter berättade Lasse Sjöberg och jag själv. Och sedan återigen Sven. De tre timmarna – vart tog de vägen? Vi hade kunnat hålla på hur länge som helst. Jag gick därifrån, inte det minsta trött. Jag var rik.
Anna Lilljequist
Foto: Sven berättar under Ljungby Berättarfestival
Det är med stor sorg i hjärtat jag får beskedet om allas vår Berättare Sven Hansson har lämnat jordelivet.
Det känns ofattbart. Han ska ju alltid vara här. Jag sitter på Amsterdams flygplats då jag plötsligt får meddelandet. Ännu en påminnelse om livets skörhet och att ta vara på våra livsdagar.
Svens varma grå skäggiga leende och hans varma skratt fladdrar förbi. Jag minns hans passion för berättandet Jag minns vår sista långa samtal på telefon om berättande i januari innan jag reste till Indien.
Trotts att jag vet att livet tar slut så tänker jag ändå att alla skall finnas där hela tiden, så även Sven. Plötsligt är han bara borta från jordelivet, han är inte längre här ändå lever han så starkt i mitt och berättarvärldens minnen. Jag hör honom inom mig, hans varma skånska röst.
Jag ser honom framför mig lång och vackert grå skäggig som en hustomte på berättarscener som Ljungby festivalen, Berättarnas Torg och Fabula i Stockholm och på Skellefteå Berättarfestival där han delar ut det första priset till årets berättarförening, Ja, jag minns honom på berättar kafeer från från söder till norr och minns alla samtal på telefon där vi talat om reseminnen och berättelser. Jag minns hans saknad efter Berättarvännen i Landskrona.
Jag minns vår gemensamma passion för antikens berättelser och de grekiska gudarna för Indien dit han även rest och hittat berättelserna om Birbal och Akbar och tänk att han till och med kände till min släkting som hans mamma ofta talat om sagosamlare Olof Rasmuson
I BNS var han en pelare, en ypperlig kassör och Sven ansvarade sedan många år tillbaka för ett av sina hjärteprojekt SM i Berättarslam som han skötte med stor omtanke och stolthet tillsammans med den arrangerande Berättarföreningen nu senast Skånska berättare i Kävlinge musikhus där även jag hade äran att få medverka.
Jag minns Sven, Den långa mannen med Solen som glittrar i skägget när han stiligt klädd, välkomnande, med den varma skånska rösten, öppnar dörren och bjuder in till den stora berättarfesten.
Marina Maria Granlund
En reva i berättarväven.
Under hela mitt berättarliv har jag stött på Sven i alla möjliga sammanhang. Plötsligt stod han bara där och sa: – Hej! så där vänligt och lite tillbakadraget. Nu kommer det aldrig mer att ske. Då är det en tröst att han släppte taget just på världsberättardagen. För när jag firar den framöver, kommer också han att vara med i tankarna.
Det var inte så länge sen som våra vägar korsades på en berättarkväll just den här dagen. Någon hade berättat om Midas med åsneöronen. Jag fick en impuls att berätta min egen variant om den kolossala ryktesspridning som de öronen utlöste. Efteråt verkade arrangören en aning förbluffad. Hade jag burit mig olämpligt åt? Men då hakade Sven på, ställde sig på scenen och berättade hela den gruvliga förhistorien med många målande detaljer. Publiken blev alldeles till sig av all denna lärdom, så lysande förvaltad. Och uppmuntrad av honom klev strax en kvinna från mellanöstern ner på scenen och berättade sin version. Ja, Sven var sannerligen en världsberättare.
Göran Hemberg
”Jag har en tid intresserat mig för folksagor om döden”, sa Sven och berättade en saga om hur döden hade blivit tillfångatagen och hur hela naturen och mänskligheten påverkades. Det var en försonande saga som fick ett gott slut när döden frigavs. Vi visste inte då att Sven var sjuk och tvungen att göra ett svårt val för att leva. Sven valde att vara intensivt levande, närvarande. För två veckor sedan berättade han en näradöden-upplevelse där skolpojken Sven mötte sin döda mormor. Åter i livet kände han i fickan pappershästen mormor hade vikt åt honom. Tack Sven, för att du var så levande att du vågade berätta försonande om döden.
Birgitta Hult
Sven, jag ser dig stå i dörren till teaterrestaurangen i Landskrona och vänta in gäster och berättare. Ditt vänliga leende och din varma hälsningskram. Jag hör din röst i ett sammelsurium av alla dina fantastiska, finstämda och ofta humoristiska berättelser.
Jag tänker på allt jag vill spara i minnet av möten och samtal, gemensamma intressen och planer, arv att bära vidare. Jag ska göra mitt bästa. Tack.
Anna Lundquist
Sven, mitt i berättarrörelsen vid Berättarfestivalen i Skellefteå och BNS årsmöte 2016. Foto: Kerttu Jokela
KOMMENTARER:
Ett så sorgligt budskap att Sven inte längre finns bland oss. När medlemsföreningarna i Berättarnätet Sverige snart ska träffas för årsmöteshelg kommer Sven inte att stå där och välkomna oss som vanligt med sitt varma leende och sin trygga famn, och det kommer att kännas så tomt!
Första gången jag träffade Sven gav han mig goda råd inför starten av Berättarnät Norrs berättarkaféer i Umeå. Han hade redan lett berättarkaféer i flera år i Landskrona, och han var hjälpsam till sin natur.
Vi kom sedan att arbeta tillsammans i Berättarnätet Sveriges styrelse i flera år och blev snabbt goda vänner. Så mycket roligt vi har upplevt tillsammans – Berättarfestivaler i Ljungby, Stockholm och Skellefteå, europeisk konferens i Lausanne och mängder av BNS-möten och SM-helger i Berättarslam. Vi arbetade tillsammans i Nordgruppen som syftade till att sprida Berättarslam i Norden, och Sven har i många år varit MC, Master of Ceremonies, i de Svenska Mästerskapen i Berättarslam.
I alla år har vi haft långa telefonsamtal som inte liknade några andra samtal. Någon av oss hade något litet ärende, och när vi avhandlat det sa Sven:
– Har du hört när …?
Och sedan blev det berätta av!
De sista åren berättade Sven gärna om händelser från ungdomstiden, charmfulla berättelser om unga pojkar på äventyr.
Jag saknar Sven både som vän och som berättare. Samtidigt vet jag att han kommer att leva kvar i alla goda minnen.
Karin Ferry
Kære Sven
tak for din altid glødende begejstring for den fortalte historie. En begejstring, som du parrede med en viden og en indsigt, som altid var berigende at møde.
Du kom til København og lyttede under bøgen og som altid havde du en kommentar om fortællingen. Dine kommentarer var altid båret af lyst til at gøre historierne bedre og du var fuld af liv, når du så at din indsats blev belønnet.
Da du var elev på Berättarkursen var du en ildsjæl, der altid bakkede dine medkursister op. De vidste, at Sven altid havde en brugbar kommentar til deres historier. Du gav af din viden, aldrig insisterende, altid i solidaritet med projektet, den gode historie fortalt til levende mennesker.
Jeg vil altid huske din varme og din spontane glæde, når en historie blev fortalt godt og jeg kommer til at savne de givende samtaler om den fortalte historie, som du altid var garant for. I de seneste år var det på Ljungby Berättarfestival, vi mødtes. Det bliver en fattigere festival uden dig, Sven.
Svend-Erik Engh
