1. Inledning: Platser som fastnar i oss
Vissa platser stannar kvar långt efter att man lämnat dem. De hänger inte nödvändigtvis ihop med storslagna händelser eller särskilt vackra vyer – ändå bär man dem med sig, som ett eko under huden. Det kan vara en doft, en skugga på väggen, ljudet av en dörr som går igen. Och plötsligt är man där igen.
För mig är den platsen en sommarstuga i skogsbrynet utanför Borgholm. Den finns inte längre kvar, men i mig är den oförändrad.
2. Det personliga: Sommaren i skogsbrynet
Stugan var liten och sned, med blåmålade fönsterluckor som slog i vinden. Där fanns en trasig hängmatta mellan två björkar, och golv som knarrade så högt att det var omöjligt att smyga upp för att sno bullar utan att bli upptäckt.
Jag var sju den sommaren då allt stannade upp. Mamma hade precis fått sitt första återfall, men i stugan var hon glad. Vi cyklade till affären i byn, köpte salta pinnar och läste sagor om kvällarna. Det var en tid av lånad frid, som att vi alla visste att den inte skulle vara, men ändå valde att låtsas.
Jag minns hur jag satt på trappan och åt smultron från ett halmstrå, medan syrsorna spelade som om inget annat fanns. I det ögonblicket tänkte jag: Så här vill jag att livet ska kännas.
3. Reflektion: Varför vissa platser etsar sig fast
Jag tror att platsen blev helig för mig för att den var ett undantag. En parentes från oron, från alltings trasighet. Den erbjöd en form av vila jag inte hittat någon annanstans. Och fastän jag visste att det var tillfälligt, fäste jag mig vid den – som man håller andan i en storm.
Efteråt har jag förstått att det inte alltid är själva platsen vi längtar tillbaka till. Det är känslan vi hade där. Och känslor, till skillnad från platser, försvinner inte när man river en vägg.
4. Det allmängiltiga: Andras minnesplatser
Jag har frågat människor om deras minnesplatser. En vän nämnde en gammal skoltoalett, där hon brukade gråta mellan lektionerna. Det var ingen vacker plats, men där fick hon vara ifred. En annan berättade om ett trapphus i Göteborg, där han kysste någon för första gången. En tredje om en kyrkbänk där hennes mamma brukade sitta, alltid med samma doft av lavendel.
Det är så vi bär våra platser: inte i kartböcker, utan i kroppen. I våra sinnen. I våra drömmar.
5. Uppmaning: Vad är din plats?
Jag vill fråga dig som läser: finns det en plats du inte kan glömma? En plats som fortfarande viskar till dig i vissa dofter, vissa skuggor, vissa tystnader?
Kanske är det ett barndomsfönster. En klippa vid havet. En väns kök.
Skriv om den. Berätta vad som fanns där – och vad som fanns i dig just då.
Du kan skriva för dig själv. Eller så kan du skicka den till oss här på Berättarnätet. För ibland kan det som känns alldeles personligt, också bli något universellt.
6. Avslutning: Att återvända genom minnet
Jag har inte varit i Borgholm på många år. Stugan finns inte kvar. Marken där den stod är plan och öde nu, ett tomrum där något vackert en gång vilade.
Men ibland, när vinden doftar tall och jorden är fuktig av sommarregn, är jag där igen. Sju år gammal. Med smultron på ett strå.
Och allt känns nästan möjligt igen.
Vill du läsa mer om hur minnen och platser hänger ihop i vårt inre landskap?
Ta gärna del av denna fina artikel från vetenskaphalsa om hur minnet fungerar
No responses yet