1. Inledning: När man inte längre känner igen sitt eget liv
Det var en söndag. Jag stod i köket och visste inte var jag var på väg. Mina händer diskade tallrikar, men huvudet var någon annanstans. Det var inte så att något särskilt hade hänt – det var bara som om något inuti mig hade lagt sig ner och tystnat.
Jag såg mig omkring. Lägenheten jag en gång älskat kändes främmande. Mitt arbete, som en gång varit drömmen, kändes som ett skal. Människorna omkring mig märkte inget – men jag var redan på väg bort. Bort från ett liv jag byggt noggrant, men som jag plötsligt inte fick luft i.
Så jag började skriva.
2. Det personliga: Det första jag vågade skriva var sant
Jag tog fram ett gammalt kollegieblock. Inte datorn, inte mobilen. Bara penna och papper. Det första jag skrev var:
Jag vet inte vem jag är längre.
Och det var sant.
Sedan fortsatte jag. Raderna kom hackigt, långsamt, nästan motvilligt. Men de kom. Jag skrev om det jag inte sa högt. Om tröttheten, tomheten, om hur det kändes att vara omgiven av människor men ändå ensam. Jag skrev mig igenom svek jag aldrig bearbetat. Förlorade versioner av mig själv. Drömmar jag en gång haft men lagt undan för att vara ”duktig”, ”logisk”, ”vuxen”.
Sidan efter sidan. Som att dra ut stickor ur hjärtat.
Och någonstans där, mellan det första och kanske tionde blocket, började något skifta.
3. Reflektion: Skrivandet som frigörelse, inte prestation
Jag hade aldrig tänkt på skrivandet som något annat än ett verktyg för andra. Till skolan, till jobbet, till någon annan att läsa. Men nu var det bara för mig. Det var inte snyggt. Det var inte välformulerat. Men det var ärligt.
Det var som att jag skrev mig närmare mig själv.
Ord för ord, ett slags återerövring.
Jag skrev inte för att imponera. Jag skrev för att överleva.
Och det räckte.
4. Det allmängiltiga: Vi är många som skriver oss fria
När jag till slut vågade berätta för en vän om vad jag gjorde – att jag skrev varje morgon, som ett sorts andningsrum – svarade hon: Jag gör också det. Annars går jag sönder.
Vi pratade i timmar. Sedan började fler berätta. En gammal kollega skrev sig ur sorgen efter sin dotter. En kille jag bara kände ytligt skrev dikter varje natt när hans pappa låg på sjukhus. En väns vän skrev varje gång hon kände sig rädd.
Vi var så många som skrev för att hålla ihop.
5. Uppmaning: Du behöver inte kalla dig författare för att skriva
Om du känner att du står still, fast i ett liv som inte längre passar – börja där. Med ett ord. En mening. Skriv utan mål. Utan tanke på stil eller korrekthet. Skriv som om ingen ska läsa. Det kanske de inte ska heller.
Men du kommer att läsa dig själv. Och det kan vara nog.
Du behöver inte ha en plan. Du behöver bara lyssna på det som vill komma ut.
6. Avslutning: Jag skrev mig fri – och skrev mig hem
Det har gått två år nu. Jag har bytt jobb. Jag bor i en ny stad. Jag har förlorat människor längs vägen – men jag har också funnit andra. Framför allt har jag funnit något i mig själv som jag trodde jag förlorat.
Jag skriver fortfarande. Ibland varje dag, ibland bara när något skaver. Men jag vet nu att jag alltid har en plats att gå till, när jag behöver förstå. När jag behöver börja om.
För ibland är det så enkelt – och så svårt – som att sätta sig ner, ta upp pennan och säga:
Nu skriver jag mig fri.
No responses yet