1. Inledning: Fantasin som fristad – och verkligheten som språngbräda
Jag växte upp i ett hem där verkligheten ofta var något att stå ut med. Inte alltid, men tillräckligt ofta. Så jag skapade andra världar. I fantasin var jag hjälte, flygkapten, älskad. Jag ritade kartor över påhittade öar, skrev berättelser om människor som vågade mer än jag gjorde.
Fantasin var min fristad. Verkligheten fick nöja sig med att vara kuliss.
Men en gång hände något jag aldrig kunde ha föreställt mig. Något som inte bara överträffade min fantasi – det slog hål på idén att verkligheten alltid är gråare, svagare, mindre.
Det handlade om en främling. Ett samtal. Och en omväg jag inte visste att jag behövde ta.
2. Det personliga: En oväntad lift och ett livsavgörande möte
Det var en sommardag i norra Bohuslän. Jag hade missat bussen, mobilen var död och regnet kom plötsligt, som ett felklipp i väderprognosen. Jag började gå längs den smala vägen, i för tunna skor, med blöta axlar och något som liknade panik i bröstet.
En bil stannade. En äldre kvinna vevade ner rutan (ja, vevade, det fanns inga elhissar i den där Volvon).
”Behöver du skjuts?” frågade hon.
Och där någonstans började det som jag först trodde bara var en tillfällig räddning – men som blev något helt annat.
Vi körde i nästan en timme, trots att hon bara skulle ett par kilometer. Under tiden berättade hon om sitt liv. Om att växa upp i krigets Finland, om att förlora ett barn, om att hitta kärlek igen sent i livet. Hon berättade med ett lugn som om det inte var något särskilt – men det var det.
Jag har aldrig glömt det samtalet.
Och jag har aldrig vågat skriva om det förrän nu, för det kändes för sant. För starkt. För overkligt.
3. Reflektion: Vad gör vi med det oväntade?
I fantasin kan vi kontrollera allt. Vi bestämmer början, vändningen, avslutet. Vi bygger logik i kaoset. Men verkligheten? Den gör ofta tvärtom. Den kraschar in med sin brist på dramaturgi – och just därför blir den ibland så mycket mer verklig än något vi kunnat hitta på.
Jag kunde inte ha hittat på henne. Inte hennes röst, inte hennes skratt som lät som någon som just blivit förlåten.
Och det slog mig efteråt: ibland är det inte fantasin som inspirerar verkligheten, utan tvärtom.
4. Det allmängiltiga: Andras ”ofattbara” verkligheter
När jag berättade om kvinnan i bilen för en vän, svarade han med sin egen historia: en taxichaufför i Istanbul som visade sig vara före detta författare, och som en gång skrivit en dikt som förändrade hans liv. En annan bekant berättade om ett flygplanssamtal som ledde till en oväntad affärspartner – och till ett helt nytt yrkesliv.
Kanske bär vi alla på sådana ögonblick. Stunder då livet kliver in i sitt eget manus och säger: Jag vet att du inte trodde det här kunde hända, men se här.
5. Uppmaning: Lita på verklighetens märklighet
Om du skriver – dikter, noveller, dagböcker – och känner att fantasin är tom, vill jag säga detta: titta omkring dig. I verkligheten finns berättelser som aldrig blivit skrivna, just för att de känns för mycket eller för osannolika. Men det är just där, i det brokiga, oförutsägbara, levande – som de starkaste texterna ofta föds.
Våga skriva om det som känns “för stort för att vara sant”. Det kanske är sant ändå.
6. Avslutning: Det vi inte kan föreställa oss – men aldrig glömmer
Jag träffade henne aldrig igen. Jag minns inte ens hennes namn. Men jag har kvar hennes historia. Och varje gång jag tänker på den där sommardagen i bilen, blir jag påmind om något: världen är full av berättelser som väntar på att bli hörda – vi behöver bara stanna till, lyssna, skriva ner.
Och ibland – överträffar verkligheten vår vildaste fantasi.
No responses yet