1. Inledning: När det som brukade vara lätt plötsligt känns omöjligt
Det fanns en tid då jag skrev utan att tänka. Jag satte mig bara ner, började och orden kom som regn på plåttak. Ingen oro, ingen inre kritiker, ingen jämförelse. Bara ett flöde. Ett sug.
Men så hände något. Jag började tveka. Raderna blev få, orden kändes platta, viljan trög. Jag satt framför skärmen med fingrarna i knät och stirrade. Inte bara på texten – utan på mig själv. Som om jag glömt hur man andas i bokstäver.
Det var inte att jag inte ville skriva. Det var att jag inte visste hur längre.
Känner du igen dig?
2. Det personliga: Min tystaste period
För mig var det hösten 2021. Jag hade precis blivit utbränd, tappat fotfästet både i jobbet och privat. Och mitt skrivande – som alltid varit mitt sätt att hitta hem – svek mig. Eller kanske var det jag som svek det. Jag försökte tvinga fram texter, men de bar ingen nerv. Allt lät stelt. Till slut stängde jag ner dokumentet och skrev inte en rad på tre månader.
Det kändes som om något i mig tystnat. Som om jag glömt språket jag en gång älskat.
3. Reflektion: När orden försvinner, vad gör man då?
Skrivkramp är ett vanligt fenomen. Det handlar sällan om att man inte kan skriva, utan att man tror att man måste skriva rätt. Och rädslan för att misslyckas tar död på leken.
Det är som att stå på en äng men bara stirra på stigen. Man glömmer att det finns andra vägar.
Jag har förstått att det inte handlar om inspiration, utan om relation. Skrivandet är inte ett rus, det är ett samtal. Och ibland måste man vara tyst ett tag för att kunna lyssna igen.
4. Praktiskt: Fem saker som hjälpte mig hitta tillbaka
Här är några saker som faktiskt hjälpte mig ur det där frusna tillståndet:
1. Skriv utan syfte
Jag började skriva dagboksanteckningar utan att tänka på kvalitet. Bara för att få igång rörelsen igen. Ofta med timer på 10 minuter. Det låter enkelt – men det var en revolution.
2. Läs något du älskar
Inte för att analysera eller bli inspirerad. Utan bara för att påminnas om varför du en gång ville skriva. För mig blev det Tove Jansson. Jag läste Sommarboken högt för mig själv.
3. Byt medium
Jag skrev för hand istället för på dator. Det sänkte prestationskraven. När jag slapp se de blinkande markörerna, kändes det plötsligt tryggare att försöka.
4. Skapa ritualer
Jag började tända ett ljus innan jag skrev. Bara det lilla blev ett löfte till mig själv: här börjar skrivandet. En enkel gest, men med stor effekt.
5. Skriv om varför du inte kan skriva
Det här låter konstigt – men jag skrev en text med titeln ”Jag vet inte längre hur man skriver”. Och plötsligt var jag igång. För ibland måste man börja där man står.
5. Uppmaning: Var varsam med din kreativitet
Om du är i den där platsen just nu – där orden känns långt borta – vill jag säga detta: du är inte ensam. Och du är inte mindre författare för att du just nu är tyst. Kreativitet är inte en rak linje. Den är cyklisk. Den vilar, andas, förändras. Och den kommer tillbaka.
Men den behöver inte piskas tillbaka. Den behöver bjudas in.
6. Avslutning: Att skriva sig hem igen
Jag skriver igen nu. Inte varje dag, inte alltid bra – men med glädje. Jag ser skrivandet som ett hem. Och även om jag ibland går vilse, så vet jag numera att jag alltid kan hitta tillbaka.
Med tålamod. Med ömhet. Med pennan som kompass.
Så om du tappat bort dig – börja där du är. En mening i taget.
Vill du läsa mer om skrivblockering och kreativitet?
Jag rekommenderar jag dig att lyssna på denna podd från Skrivarpodden – full av kloka tankar från etablerade författare som också kört fast.
No responses yet