Från dagbok till debut – min väg till att våga skriva för andra

1. Inledning: Där allting började – med låsta pärmar och bläck som smetade ut

Jag skrev min första dagbok när jag var åtta. Den hade ett lås som gick att öppna med en hårnål, men jag låtsades att det skyddade allt jag inte vågade säga högt. Jag skrev om rädslan för att räcka till, om killen i fyran som kallade mig konstig, om mamma som ibland var för trött för att orka lyssna.

Skrivandet blev mitt sätt att förstå. Det var aldrig menat för någon annan. Det var bara jag och orden.

Och kanske är det just därför det tog så lång tid innan jag vågade skriva för någon annan än mig själv.

2. Det personliga: När någon annan läser – och inte vänder bort blicken

Jag skrev dagbok i nästan tio år innan någon annan ens fick ana att jag skrev. Jag bar alltid ett block i väskan, men jag sa att det var för skolarbeten. När någon frågade vad jag skrev, ryckte jag på axlarna.

Men så, en kväll i tjugoårsåldern, läste jag en text högt för en vän. Vi satt i ett kök med tomma vinglas och stearinljus som runnit ner på bordet. Jag skakade medan jag läste. Det var en berättelse om ett barn som väntade vid ett fönster som ingen öppnade. Det var fiktion, men alla mina känslor låg nakna i den.

När jag var klar var det tyst. Sedan sa hon:
“Det där. Det var vackert. Och det gjorde ont.”

Och jag insåg: kanske bär vi våra berättelser i tystnad – men de vill bli hörda.

3. Reflektion: Att skriva för sig själv är början – men inte slutet

Det finns en trygghet i dagboken. Den dömer inte. Den ifrågasätter inte. Men det finns också något befriande i att låta andra läsa.
Inte för att få beröm. Inte för att imponera.
Utan för att skapa förbindelse.

När jag började skriva mer öppet, i blogginlägg, skrivgrupper och små texter på sociala medier, hände något oväntat. Folk började svara. De skrev: “Jag känner igen mig.”
Och plötsligt var det inte bara min historia – det var något gemensamt. Ett samtal.

4. Det allmängiltiga: Vi är många som börjar i det tysta

Jag tror inte jag är ensam om den här resan.
Många börjar i dagböcker. I tystnad. I fragment som aldrig visas. Och det är inte ett mindre skrivande – det är ofta där det är som mest ärligt.

Men någonstans på vägen kan behovet att bli läst smyga sig in. Inte av alla. Kanske inte ens av många. Men av någon.
För vad är berättelser till för, om inte att delas?

Jag har hört det från andra skrivande människor: “Jag skriver, men jag vet inte om jag vågar visa det.” Och jag vill säga: du måste inte. Men om du vill – börja försiktigt. En skrivarkurs. En blogg. En text i en gemenskap som denna.

Och du kommer upptäcka att du inte är ensam.

5. Uppmaning: Ta det första lilla steget

Om du har skrivböcker under sängen eller dokument på din dator som aldrig fått se dagens ljus – känn ingen press. Men om det finns en längtan, en liten viskning inom dig som säger: “Kanske är det dags nu” – så lyssna på den.

Du kan börja så här:

• Välj en text du redan har skrivit och läs den högt för dig själv.
• Dela den med en vän du litar på.
• Skicka in till en plattform där ord välkomnas med värme – till exempel här på Berättarnätet.

Det handlar inte om att bli författare. Det handlar om att ge din berättelse röst.

6. Avslutning: Från gömda rader till öppna rum

Idag är skrivandet fortfarande mitt sätt att förstå världen. Skillnaden är att jag inte längre är rädd för att någon lyssnar.

Och varje gång någon säger att en text har rört dem, vet jag:
Det där började i en dagbok med lås.
Och det var aldrig förgäves.

---