När inget riktigt känns helt – och allt känns som hemma
Jag var fem när vi flyttade. Eller, rättare sagt, när vi flyttade till – för vi fortsatte också att bo kvar. Mamma sa alltid att vi inte lämnade vårt gamla land, vi bara la till ett nytt. Men för ett barn är det inte så enkelt.
I klassrummet pratade jag svenska. Hemma pratade jag mitt modersmål – ett språk som låg varmt i kroppen men inte alltid räckte till när jag skulle förklara vem jag ville vara. Jag lärde mig att växla. Byta tonfall, byta uttryck. Byta roll.
Ett ben i varje värld
Jag minns skolmaten. Ljudet i matsalen. Doften av fiskpinnar. Och känslan av att vilja säga “vi åt dolma igår” men låta bli – för att slippa frågorna. Ibland sa jag att vi åt spaghetti bara för att slippa sticka ut.
Samtidigt var det i det andra hemmet – i mitt andra land – som jag inte längre var “riktig”. Där pratade jag språket med accent. Jag var “den svenska kusinen”. För svensk för dem. För annorlunda här. Det blev som ett slags limbo. Hemlös i två hem.
Språket som skaver – och helar
Med tiden började jag skriva. Först i dagböcker. Sen i små noveller. Jag blandade språken. Ett uttryck här, ett känsloladdat ord där. Det blev en egen form av identitet – min identitet.
Jag insåg att det jag kallat för “mellanrum” egentligen var mitt utrymme. Det var där jag kunde se dubbelt, känna djupare. Inte trots, utan på grund av mina två världar.
Att hitta sin röst – i gränslandet
Nu är jag vuxen. Jag jobbar med språk. Jag hjälper andra att hitta sina ord, oavsett om de kommer från en klassrumsvägg i Göteborg eller en berättarstund i Kurdistan.
Många av de barn jag möter känner som jag gjorde – splittrade. Men det jag säger till dem är det jag själv hade behövt höra:
Du är inte för mycket. Du är mer än en.
Att förstå sig själv – genom andra
Identitet är inte ett färdigt svar. Det är en berättelse man berättar om sig själv, om och om igen – tills den börjar kännas som hud.
För mig handlade det aldrig om att välja en sida. Det handlade om att sluta be om ursäkt för att jag rörde mig mellan dem.
För dig som känner igen dig
Om du arbetar med flerspråkiga barn, eller själv lever i flera kulturer – vet att du inte är ensam. Jag har haft stöd i samtal med Språkbryggan Integrationscenter, där flerspråkighet ses som en tillgång, inte ett problem.
”Hos Språkbryggan Integrationscenter lyfts identitet, språk och kultur som resurser – inte hinder – för utveckling och tillhörighet.”
Att bära flera hem – och känna sig hel
Jag har slutat försöka passa in. Nu försöker jag bara passa ihop – med mig själv. Och det, har jag lärt mig, är fullt möjligt.
Vill du dela din berättelse?
Dina erfarenheter formar världen – och kanske hjälper någon annan att känna igen sig.
👉 Dela din berättelse här
👉 Läs fler livsberättelser
No responses yet