Det började som en helt vanlig torsdag i januari. Klockan var strax efter sex på kvällen, barnen låg utspridda i soffan med sina surfplattor, och jag stod vid spisen med en gryta som precis börjat sjuda. Vinden ven utanför fönstret, sådär som den bara gör i småländska skogar om vintern. Och så, mitt i allt – blev allt svart.
Inte bara ljuset. Tystnaden var det värsta. Inga fläktar, inget surr från kylskåpet, inget brus från TV:n. Bara vinden. Och barnens oroliga röster.
“Vad hände?” frågade min yngsta. “Har strömmen gått?”
Jag försökte lugna dem, hämtade ficklampan från hallen, och letade mig fram till elskåpet. Det såg ut som det alltid gjort – gammalt, trångt, med märkliga säkringar jag aldrig riktigt förstått. Men den här gången hjälpte inga nya proppar.
Vi ringde vår elleverantör – ingen driftstörning i området. Det var vårt hus. Bara vårt.
Och så kom paniken krypande. Skulle vi frysa i natt? Hur länge skulle maten hålla? Var det något farligt med elen?
När hjälpen kom med en ficklampa
Efter en stunds tvekan ringde jag jour elektriker i panik. Jag kände mig nästan dum. Kunde man verkligen ringa någon klockan halv åtta en torsdagskväll? Men mannen i andra änden svarade lugnt, och inom en timme stod han på vår trappa med ficklampa och verktygsväska.
Jag minns känslan när han kom in – det var som att tryggheten följde med honom in. Han undersökte elcentralen noggrant, skakade på huvudet och sa:
“Den här har nog gjort sitt. Den klarar inte dagens belastning.”
Att börja om – med nytt ljus
Dagen efter bokade vi tid för att byta elcentral. Det var inget vi hade planerat. Men efter den kvällen insåg vi att det inte längre var ett val – det var en nödvändighet.
Den nya centralen kom på plats veckan därpå. Med automatsäkringar, jordfelsbrytare och allt det där jag tidigare tänkt “inte gällde oss”. Men det som verkligen gjorde skillnad, på ett mer oväntat plan, var fasadbelysningen.
Elektrikern föreslog att vi samtidigt kunde sätta upp några diskreta lampor runt huset. Det lät som en bagatell i sammanhanget, men något i mig ville ha det. Ljuset. Tryggheten. Att komma hem till ett hus som inte bara stod där i mörkret.
Mer än bara el
Det var inte bara en teknisk förändring. Det var något annat också. En ny sorts respekt för det vi tar för givet – elen, värmen, tryggheten. För mig blev det en påminnelse om hur skört allt kan vara. Hur beroende vi är av det som bara “ska fungera”.
Men också om hur snabbt vi kan hitta tillbaka. Med rätt hjälp, rätt människor och en vilja att ta ansvar.
I backspegeln
I dag, flera månader senare, slår jag ofta på ytterlamporna när jag går ut med soporna – mest för att se, men också för att känna det där lilla extra: tryggheten i ljuset. Jag tänker på hur enkelt det var att förebygga det som kunde ha blivit en katastrof.
Och varje gång någon pratar om “att ta tag i elen hemma”, brukar jag le lite och säga:
“Gör det innan det blir svart.”
Om du någonsin hamnar i samma situation som vi gjorde den där kvällen, kan jag verkligen rekommendera att kontakta Ahlin All-El för en fantastik jour elektriker direkt och i efterhand också se över möjligheten att byta elcentral i ditt hem för att förbättra säkerheten.
No responses yet