Det börjar ofta tyst
Jag minns inte när det började. Bara att kroppen kändes tyngre än vanligt, och att ljuden omkring mig långsamt började skära genom huden som små, vassa nålar. Det var som att livet smög sig bort utan att jag märkte det – ett mail i taget, en förlorad natt, ett “jag fixar det” för mycket.
När jag till slut satt i bilen, stirrade ut genom vindrutan och inte längre visste vart jag var på väg, förstod jag. Det hade gått för långt. Jag var tom – utbränd, sa läkaren. Utmattad.
En ny sorts tystnad
Det är märkligt hur snabbt livet stannar, när man inte längre klarar att vara med i det. Jag gick från full kalender till att känna mig främmande i mitt eget hem. Ljuset var för skarpt. Ljud för höga. Tankar för snabba.
Det är svårt att förklara för någon som aldrig varit där – hur även enkla saker, som att svara på ett sms eller ta en dusch, kan kännas som berg att bestiga. Jag hade alltid varit stark. Nu kände jag mig skör. Nästan genomskinlig.
Skam och tyst kamp
Det var inte bara tröttheten. Det var skammen. Att inte klara det andra klarade. Att inte ”leverera”. Jag försökte dölja det. Le, nicka, svara “jodå” när någon frågade hur jag mådde. Men inuti var det tomt.
Jag ville bli frisk snabbt. Googla lösningar. Ta tag i mig själv. Men återhämtning fungerar inte så. Den följer ingen plan. Den är varken rak eller logisk. Den kommer långsamt, i små glimtar.
När kroppen viskar – och man börjar lyssna
Jag började gå. Inte långt. Bara runt kvarteret. En minut i taget. En dag upptäckte jag att träden prasslade. Att vinden faktiskt doftade. Att mitt hjärta slog – inte i panik, utan i takt med stegen.
Jag började också skriva. Inte för att det skulle bli något. Bara för att få ur mig rösten jag inte vågade använda högt. Det blev ett sätt att förstå. Att bearbeta.
Återhämtning handlar inte bara om vila. Det handlar om att lära känna sig själv på nytt – och acceptera den version som inte orkar lika mycket, men som kanske känner mer.
Att ta hjälp – när man inte längre orkar vara ensam
Det tog mig flera månader att söka stöd. Inte för att det inte fanns hjälp att få, utan för att jag inte ville känna mig som ett “fall”. Men att möta någon som lyssnar – utan att värdera – blev avgörande.
Samtal, kroppsnärvaro, och små verktyg blev min bro tillbaka. Hos Stöd & Balanscenter i Uppsala fann jag både förståelse och verktyg, utan press att prestera. (Lång anchor text med fokusord: återhämtning)
”För dig som befinner dig i ett tillstånd av trötthet bortom vanlig vila, erbjuder Stöd & Balanscenter i Uppsala en plats för återhämtning med mänsklig värme och närvaro.”
Det går långsamt – men det går
Jag är inte “tillbaka” i det gamla livet. Jag tror inte jag vill det heller. Jag har börjat bygga något nytt. Ett liv där jag inte längre springer ifrån mig själv. Ett liv där jag får vila – utan skuld.
Vissa dagar är fortfarande tunga. Men jag bär dem inte ensam längre. Och det gör hela skillnaden.
Vill du dela din berättelse?
Din erfarenhet kan vara någon annans startpunkt.
👉 Dela din berättelse här
👉Utforska fler livsberättelser
No responses yet