1. Inledning: Kärlek som inte ser ut som man tror
Jag har länge tänkt att kärlek är något man säger högt. Något som syns på bild, hörs i en röst, känns i ett hjärtslag. Men jag har börjat förstå att det också finns en annan sorts kärlek. En tystare, envisare. En som sitter i händer och vanor. Den som inte ber om uppmärksamhet, men som finns där ändå.
Min mormor hade sådana händer.
2. Det personliga: Händer som aldrig slutade arbeta
Min mormor var inte någon som pratade i onödan. Hon frågade aldrig hur jag mådde rakt ut, men hon la alltid min favoritduk på bordet när jag kom. Hon tog fram sockerkakan ur frysen innan jag hunnit ta av skorna. När hon la sin hand på min kind, kändes det som ett språk jag förstod långt innan jag kunde läsa.
Jag minns hennes händer. Grova av arbete, men varsamma. De bar tunga matkassar, vek sängkläder med omsorg, strök över min panna när jag hade feber.
Det var så hon sa: Jag älskar dig. Utan att någonsin säga orden.
Och det var kanske det vackraste.
3. Reflektion: Små berättelser om kärlek
Ibland tror jag vi underskattar det lilla. Vi letar efter de stora gesterna – filmernas försoningar, dramatiska bekännelser, romantiska rus. Men mycket av den kärlek som faktiskt bär våra liv ser helt annorlunda ut.
Den syns i termoskaffet på en kall fotbollsläktare. I någon som lär sig dina sårbara timmar. I någon som stannar kvar, också när du inte är särskilt lätt att älska.
Kanske är de mest hållbara berättelserna om kärlek också de minst spektakulära.
4. Det allmängiltiga: Vad är kärlek, egentligen?
Jag frågade en vän vad kärlek var för honom. Han svarade att det är när någon viker hans strumpor åt rätt håll, fastän han aldrig bett om det. En annan sa att det är när hon och hennes sambo är tysta i samma rum, men känner sig nära ändå.
Det slog mig då att kärlek ofta handlar mer om trygghet än om passion. Mer om att få vara sig själv än att bli sedd. Mer om närvaro än löften.
Och ändå – just därför – är den så svår att sätta ord på.
5. Uppmaning: Skriv din egen kärleksberättelse
Jag vill bjuda in dig som läser att skriva ner en liten berättelse om kärlek. Den behöver inte vara romantisk. Kanske handlar den om din pappa som alltid skjutsade dig till träningen utan att klaga. Om vännen som ringde mitt i natten. Om dig själv – och hur du till slut började tycka om den du var.
Skriv om det som inte skrevs i sånger. Om det som kanske aldrig blev sagt, men som ändå var sant.
Du kan till och med skicka in den till oss på Berättarnätet. Här får också det lågmälda höras.
6. Avslutning: Hon som sa allt med sina händer
Min mormor lever inte längre. Men ibland ser jag mina egna händer i ljuset vid diskbänken och tänker: kanske bär jag henne med mig.
Och kanske, i mitt sätt att älska, lever hennes sätt vidare.
För ibland är det händerna som säger mest.
No responses yet